Victoria Benedictsson om 1800-talets skam att vara kvinna

Jag har läst "Ur mörkret" av Victoria Benedictsson, även kallad ”Årtalets genius”. Benedictsson var intresserad av jämställdhets frågor redan som ung och är en av de främre kvinnliga samhällskritikerna genom svensk litteraturhistoria.  I den korta novellen Ur mörkret levererar hon ett tydligt budskap till läsarna och vill rikta uppmärksamheten mot förtrycket mot kvinnor. 

I novellen får man följa en vuxen kvinna som ser tillbaka på sin barndom och konstaterar att hon känner sig som hon har levt i hundra år eftersom hon genom sin uppfostran har fått förståelse för både manen och kvinnans syn på livet. Kvinnan , Nina blev uppfostrad som en pojke av hennes pappa som enligt henne inte bara var en kvinnohatare utan han föraktade dem.  I novellen sitter Nina i ett mörkt rum tillsammans med en man som intresserat lyssnar på hennes livshistoria. Hon förklarar för mannen hur hon känner hela kvinnosläktens skuld tynger hennes axlar och att hon känner den med en kvinnas nerver och ser på den med en mans ögon.  Hon beskriver hur hon föddes med en skam som hon fått bära genom livet, att vara kvinna.  Benedictsson upprepar flera gånger att kvinnan inte ses som en individ utan bara som en del av sitt kön.
  

”Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara en del av sitt kön.”

”Deras dygn sitter inte i karaktären utan utanpå, som märket på ett husdjur.  Därav denna solidaritet med hela könet, som kastar ansvaret för en kvinnas handlingar på alla. Hon betraktas inte som en individ; hon är bara en del av sitt kön.”

 Jag tyckte att novellen var intressant och ger en inblick i hur 1800-talets kvinnokamp upplevdes av just en kvinna. Ibland kändes det dock som allting beskrevs lite överdrivet vilket kvinnan, Nina själv är medveten om och även berättar för manen. Om man intresserar sig eller tänker skriva om kvinnosynen under 1800-talet tycker jag att novellen ger en insikt i detta och är värd att läsa.