Ovälkommen, en ny chans att börja om eller inte?

I August Strindbergs novell ”En ovälkommen” ser man kampen om att få var välkommen i en familj. Kristian är oönskad av sina föräldrar och sina syskon lika så, de stöter ut honom och klagar på att han är i vägen. Till sist börjar Kristian sin hämnd på sin familj, han lever avskilt från resten av familjen och livnär sig på havet. Men hur kommer det sig att han inte är välkommen då? I novellen beskrivs det att föräldrarna inte vill ha fler barn och därför bar ser honom som en extra kostnad. De tvingar till och med honom att ljuga för att familjen inte ska få dåligt tryckte när Kristian anklagas för att vara tjuv trots att han inte har gjort något alls.

Får man fler barn än man vill ha och inte kan älska det barnet ändå tycker jag att det är bättre att lämna bort barnet. Han eller hon har ju då en chans att få ett bättre liv, sen slutar det inte alltid jättebra för barnen på barnhem. Vissa barn kommer inte där ifrån och stannar där tills de blir vuxna, men med detta i åtanke känns det ända som de kan få en bättre framtid när de har barnhemmet som utgångs punkt än om man inte blir accepterad hemma. 

Varje dag över hela världen lämnas barn till barnhem eller ute på gatorna då föräldrar antigen inte har råd att ta hand om fler barn eller barnet inte kan accepteras av andra orsaker. Så har det varit i många år, tittar man tillbaka i historien kan man se barnhemsliknade organisationer redan på 1600-talet. Så varför lämnades då inte Kristian bort?

Kanske var han inte så ovälkommen som det ändå beskrivs i boken, de kanske ändå älskade honom längst in i hjärtat. Eller så var de rädda vad folk skulle säga om de lämnade bort Kristian, familjens ryckte får ju inte förstöras.