Ett lyckligt slut är ett dåligt slut

Jag har efter ett antal lästimmar äntligen tagit mig igenom August Strindbergs roman Hemsöborna.  Det var en tämligen intressant bok som speglar livet på en gård i Stockholms skärgård under 1800- talets senare hälft. Under bokens gång så får vi följa protagonisten Carlsson som fått i uppdrag att försöka reda upp på en gård tillhörande änkan Flod och hennes son. Det blir några händelserika år för Carlsson som lyckas få gården tillbaks på fötter. Detta gör att man under bokens gång fattar smått tycke för Carlsson vilket leder fram till det jag tänkt skriva om, nämligen slutet. Avslutningen lämnar en del frågor obesvarade. Till exempel vad som kommer att hända med Gården, eller det faktum att man aldrig riktigt får veta om Carlsson dör eller inte. Vi förväntas anta att Carlsson dör men det behöver ju inte vara så. Just därför tycker jag att slutet på Strindbergs roman är bra. Denna ovisshet lämnar plats för egna tankar och spekulationer kring vad som hände och kommer att hända. Det är precis det jag tycker att en bok sak göra. Ett slut där ”alla levde lyckliga i alla sina dar” är enligt mig inte fullt så spännande och just av den anledningen inte särskilt bra. Just därför skulle jag vilja säga att ett lyckligt slut är ett dåligt slut. Eller rättare sagt ett slut där man får veta allt är inte lika intressant och tankeväckande som ett slut där en del frågor förblir obesvarade.